ingen-laxa

I ett av professor Sir Ken Robinsons mest kända anföranden berättar han en gripande historia om en flicka som inte lyckas sitta still i skolan eller lämna in sina läxor i tid. Ödet vill att hon träffar en insiktsfull specialistläkare som efter en stund med flickan säger åt föräldrarna: ”Gillian är inte sjuk. Hon är en dansare. Placera henne i en dansskola.”

I förlängningen grundade flickan ett eget företag, Gillian Lynne Dance Company, och har bland annat fått stor uppmärksamhet för sin koreografi för Cats och The Phantom of the Opera. Vid nyåret 2014 fick Lynne utmärkelsen DBE (Dame Commander of the Most Excellent Order of the British Empire) för sina tjänster inom dans och teater.

Vi vet nog alla hur det kunde ha gått i stället. Om Gillians föräldrar träffat en annan rådgivare; en rådgivare som påtvingat extra undervisning eller medicinerat. Eller om föräldrarna helt enkelt låtit henne genomlida skolan utan att möta hennes behov av att röra på sig. Talat om för henne: jo, du måste gilla läxor och lägga manken till annars kommer det gå dåligt för dig i livet.

Vi vet att många barn har gått det sistnämnda till mötes.

När skolan anpassas till människan

Forskningen inom utbildning och lärande de senaste 20 åren pekar åt samma håll som mycket annan forskning inom ekonomi och humaniora som tar allt mer intryck av framsteg inom neurovetenskap: det handlar om att se människan, förstå att människan inte är rationell, och anpassa sig till människans förutsättningar och förmåga. Ett intresse för kunskap ska näras i dialog och lärande arbetas fram i egna projekt, inte påtvingas.

Jag har ännu inte träffat ett barn som inte ställer frågor. Vi behöver inte lära barn att vilja lära sig. Den största risken med varje ny strategi är snarast att den medfödda viljan att lära sig ska hämmas.

Alltså bör skolan anpassa sig till barns sätt att lära sig, och utnyttja deras naturliga nyfikenhet. Och när lärare får styra så blir det redan nu så: Tack vara eldsjälar bland lärare görs redan nu framsteg inom flippat klassrum och lärare påvisar också att läxor är långt ifrån en självklarhet för effektiv inlärning (och ja, de har stöd i forskning).

Långtgående tolkningar ur två vardagliga observationer

Jag tar mig därför för pannan när jag läser skolansvariga politiker uttrycka sig som Lars Granath (fp), 2:e vice ordförande i Barn- och utbildningsnämnden i Solna, gör i sitt senaste inlägg på deras blogg.

[Flickan] visade stolt upp sina handskrivna och omsorgsfullt gjorda demonstrationsplakat, på den ena stod det ”Inga läxor!” och på den andra stod det ”Flera skollov!” Det är alltså uppenbarligen de krav som hon tyckte var det viktigaste i hennes liv just. Inte mer kunskap – utan just detta.

Samma inställning till skolan uttrycks i en insändare undertecknad av signaturen ”Jolina från årskurs 6” i veckans nummer av lokaltidningen Mitt i Solna. Jolina tycker att läxor och prov tar alldeles för mycket tid från hennes fritid. Hon vill hellre njuta av livet istället för att plugga.

Dessa två observationer, och deras ”attityd”, drar Lars Granath stora växlar på för att föra fram en förklaring till varför resultaten i skolan sjunker. Och eftersom det är flickor som uttrycker detta, och det oftast är hos pojkar som det finns ett förakt för pluggande (ja, detta är Lars Granaths egna ord!), menar Lars att skillnaden mellan pojkar och flickor kanske håller på att försvinna.

Här är insändaren som han reagerar på:

mitti-insandare-skolan-solna

I nästa andetag så för Lars Granath fram att Jan Björklund ägnat åtta år åt att reformera skolväsendet. Och resultatet av åtta års jobb har Lars Granath precis gett sin egen tolkning av: det har blivit sämre, resultaten i skolan sjunker och flickor verkar nu även förakta skolan

Att höja statusen för lärarna, förbättra kunskaperna och försöka förändra attityden till skolan har vi i folkpartiet ägnat mycket tid och kraft åt.

Och all denna energi som Folkpartiet investerar, varför ger den enligt deras egna slutsatser negativ effekt?

Riktad informationskampanj för att förändra en… attityd?

Svaret kanske ligger i Lars Granaths eget förslag till hur man ska angripa detta i Solna: med en riktad informationskampanj. Man ska alltså inte gå ut och prata med föräldrar och barn och höra sig för om deras behov och förutsättningar och egna insikter om skolan, utan man ska ut och informera människor om hur de ska tycka om skolan, förändra deras attityd. Tydligen vet Granath personligen bättre än de tusentals familjerna i Solna hur de tycker idag och vad de bör tycka imorgon.

Lars Granath uttrycker en önskan om att se barn som bär plakat som det står ”Jag vill lära mig mer!” på. Det är en sinnebild av en lyckad skola. Eller som han själv avslutar: ”Man kan ju alltid hoppas.”

Ja, det sägs att hoppet är det sista som överger människan.

Bjud in invånarna, det är faktiskt de som vet bäst

Om jag söker rådgivare för skolbarnens framtid så vänder jag nog snabbt bort blicken från Folkpartiet i Solnas synsätt. Jag vill ha människor som pratar med och ser barnens alla styrkor och förmågor, oavsett hur de väljer att uttrycka dem. Jag vill ha rådgivare och vägledare som lyssnar, inte informerar. Jag vill ha politiker som företräder barnens fantastiska förmågor och låter dem komma till tals.

Tänk om vi kunde prata lyssningskampanj i stället för informationskampanj.

Med all den förmåga till diskussionsnätverk och deltagande demokrati som vi idag besitter så vet jag att kunskapen om bästa väg framåt inte sitter i något centralt styre, den kunskapen sitter i den samlade kompetensen hos alla invånare. Ju bättre vi blir på att samtala, lära oss och använda oss av medborgarnas förmågor och insikter desto bättre kan politiker genomdriva den verkliga viljan hos de människor som de är valda att representera.

Ge lärarna rätt förutsättningar, inte pekpinnar

Jag vill att lärare ska få göra det jobb de är så bra på – utan att politiker ska in och styra hur de lägger upp sina lektioner eller kommunicerar med föräldrar. Politiker ska i stället se till att lärare och elever har den rena och fräscha arbetsmiljö och de relevanta verktyg de behöver för att göra ett bra jobb. Och hur vet man vad det är? Genom att lyssna på dem.

Jag vet att flickan med plakatet ”Inga läxor!” var jätteglad, kreativ och hade en stor portion humor. Några danssteg före sin tid än många politiker är hon helt klart också.

Och för mig behöver hon inte hålla upp ett plakat för att visa att hon vill lära sig mer. Det ser jag förmodligen redan i hennes leende ögon.

För hon är ju… ett barn.


P.S. Och förresten, apropå sjätteklassare som skriver insändare och skapar debatt: En fet tumme upp på den!! D.S.

Läs mer:

Titta på Flippat klassrum i Helsingborg:

Per Axbom brinner för deltagande demokrati och digital tillgänglighet. Han ligger bakom webbplatsen SolnaPol där han också skriver politiska inlägg under sitt eget namn. Han har tidigare varit aktiv inom Miljöpartiet i Solna, och även en period i Piratpartiet, och är för närvarande inte aktiv inom partipolitiken utan endast passiv medlem. Till vardags driver Per eget företag inom design och coaching. Följ @axbom på Twitter.